Uppsummering och nya perspektiv

Utvalda

Nu var det väldigt länge sedan något hände på den här bloggen, mycket har hänt i världen, friluftslivsvärlden och den lilla familjevärlden. Det är svårt att komma tillbaka på banan utan att göra lite allmän uppsummering.

IMG_20170423_112702

Barnen växer framförallt!

 

Jag har länge tänkt att jag ska skriva om trevliga sommarutflykter och tips på resmål i Skandinavien. Det finns även utflykter på hemmaplan att berätta och tipsa om men innan det kan jag inte låta bli att ta upp lite andra tankar. I ett omstartsögonblick som detta kan det ju vara vettigt att fråga sig vad det är som känns viktigt att nå ut med. Som sagt, mycket har hänt i friluftsvärlden, det flödar av poddcasts, youtubekanaler och artiklar i olika tidningar. Informationen flödar som i så många sammanhang. Jag vet inte om det leder till en negativ förstärkning som inte för oss till något gott när man påtalar att det sker en polarisering men jag tycker mig se tendenser som pekar åt väldigt olika håll även inom friluftslivet. Frågan är om det är något nytt och hur man kan se på utvecklingen?

För vår familj har begreppet Bushcraft seglat upp de senaste två åren och bidragit med många nya och meningsfulla perspektiv på friluftslivet. Bushcraft ser jag som en reaktion mot att friluftsliv mer och mer har kommit att handla om konsumtion, prestation och prylar.

IMG_20170826_083215

Vi hänger på Bushcraftfestivalen 2017

Bushcraft handlar, enligt min förståelse, om friluftsliv som använder mindre högteknologiskt processade material och att utveckla förmågor som gör att man kan använda det som finns i naturen. I Sverige är det ett relativt nytt begrepp som håller på att formas av dess utövare, därav viss reservation. Frågan man får av många är så klart om vi behöver fler låneord och om detta nya ord är till för att hotta upp något som redan finns? Visst skulle man kunna kalla det för friluftsliv, traditionellt friluftsliv eller till och med  primitivt friluftsliv ibland, värför inte scouting? Scoutrörelsen har varit inne på detta länge men som med mycket annat är förmodligen huvudskälet att anknyta till ett internationellt fenomen och att scouterna har med mycket i sin verksamhet som man vill lämna utanför. Ordet bushcraft lär ha sitt ursprung i Australien och används flitigt i engelskspråkiga områden men vi har egna traditioner att bygga på i vår region. Det är här det blir riktigt intressant tycker jag, att det ger mig en anledning till att fundera på friluftslivets historia, ursprung och vad vi vill med det idag.

Det är lätt att måla upp en bild av friluftslivet som ett fenomen som uppstår hos den välbeställda delen av befolkningen som söker, äventyr och ”orörd natur” i ”vildmarken”. Kring förra sekelskiftet uppstår organisationerna Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen som tecken på detta och de växer stadigt främst inom medelklassen. Vad man glömmer då är att stora delar av befolkningen har och länge har haft ”friluftslivet” som vardag på gården, fäboden, skogen, kusten, i skärgården och uppe på fjället. Dessa olika behov har gett oss olika friluftsstilar idag, Klas Sandell kallar dem i boken Friluftslivets pedagogik för Dominansstilen (t. ex. skidåkning i preparerade pistar/spår), Passiva anpassningsstilen (naturskådning) och Aktiva anpassningsstilen (t.ex jakt och fiske). Bushcraft får sägas ligga främst i den senare men med äldre tekniker. Jag gillar att ha dessa stilar i bakhuvudet och vet om att de alla ger mig olika saker som jag och min familj gillar. Frågan är hur mixen ska se ut och vad man vill att friluftslivet ska ge. Även här är Klas Sandell inne på intressanta tankar. Ska friluftslivet mest vara en kontrast, ett sätt att pausa, hämta energi för att klara av vardagen eller vill vi även att det ska vara en del av en förändring av samhället?

Det låter ju storslaget och i viss mån vänder jag mig emot att koppla ihop samhällsförändring och livsstilsval men jag vill ändå att friluftslivet ska vara något mer än en flykt från vardagen. Visst behövs det kontraster men jag vill också att det ska vara något som hjälper mig att minska gapet mellan  naturen och kulturen, material och teknik och kanske även mellan stad och land? Något som gör att jag förstår och lär mig viktiga saker. Det är tillfredsställande i sig men är även något vi använder i den mån vi förändrar samhället. Att vi ger oss ut på utflykter i naturen nära oss och att naturen flyttar in i våra hem ser jag som en sund utveckling. Det gäller alla sorters utflykter men även välmående husdjur, surdeg, ölbryggande, syrning, tovning eller som här hemma i lägenheten skinngarvning, stickning och täljande för tillfället. Jag kan dock inte rekommendera att avhåra skinn i en lägenhet. Man får vara försiktig med att sprida de starka dofterna och visst är det lätt att se andra hinder när slipdammet yr i vardagsrummet men jag glädjer mig åt att Bushcrafttrenden har gett mig mer smak på hantverk och sug efter jakt och fiske. Annars tycker jag att beskrivningen av bloggen står sig hyfsat bra än idag. Jag ska nog  göra ett tillägg och få in lite nya bilder. Något annat som jag tycker att Bushcraften gett hittills är många intressanta diskussioner om friluftsliv. Att vilja klara sig med lite prylar och minska konsumtionen ligger i ena vågskålen men i den andra ligger inte enbart komfort, där ligger även vilka avtryck vi kan tänka oss att göra i naturen och hur vi förhåller oss till allemansrätten. Kan det vara rätt att skörda granris för att slippa köpa liggunderlag från Kina gjorda av olja? Den här texten blir för lång om jag  går in på detaljer kring de avvägningarna men det kan vara värt att säga att Bushcraft har sina begränsningar om man vill dra det långt. Det är även tydligt att det finns en marknad och risk för överkonsumtion även där. Risken är att man byter ut kläder i syntetiska material som inte är utslitna och att hemmet väller över av olika sorters eggverktyg som egentligen har mer eller mindre samma funktion. Var hamnar vi då?

Ja, vi får se hur mycket Bushcraft det blir framöver… En hel del hoppas jag! Tills nästa blogginlägg…

Ha det bra därute!

/Henning

PS. För att få inspiration har jag en influencer och Youtuber att tipsa om (älskar dessa nyord!), det är Mike med Youtubekanalen MCQbushcraft https://www.youtube.com/user/MCQBushcraft/featured

Annars är Arvids (8 år) favorit just nu Primitive Technology. En person i norra Australien som visar olika spännande gamla tekniker i skogen. Något som gör att det träffar så rätt även för barn är nog att det är helt utan prat. https://www.youtube.com/channel/UCAL3JXZSzSm8AlZyD3nQdBA/featured

PS2. Som sagt det var länge sedan jag arbetade med bloggen men jag blev lite överraskad när jag kollade statistiken. Det verkar som att den har ca: 30 besökare i månaden trots att den ligger vilande. Främst hamnar folk på förstasidan annars verkar texten om föräldraledighet vara populärast men Gaisenjarga och Climb in ligger inte långt efter. Sedan är det lite glapp. Klättring verkar intressera men det blir tyvärr inte så mycket av det nuförtiden. Vi har fullt upp med att tälja! 😉 Läs mer

Annonser

En resa till Abisko och Gaisenjarga

Föräldraledigheten är över och med nya bitar i det så kallade livspusslet har det varit svårt att prioritera bloggen. Nu har det varit jullov för mig som lärare så här kommer något om det som var en av sommarens höjdpunkter.

Det var faktiskt lite överraskande att det skulle bli så lyckat att fara den långa vägen till Abisko och bo fyra i ett 3-personstält. Grundidén kom återigen från Dick som jag lärt känna via ”Föräldralediga klättrare i Stockholm” på Facebook. Det råkar ligga ett fält med bummelstenar på en udde vid Torneträsk och på film ser det ju hur vackert ut som helst! Det är bara det att det är sjutton kvadratkilometer stort och det kan vara lite svårt att tajma när en ska åka. För mycket mygg och snö kan nog göra upplevelsen sämre än vad som är önskvärt. Förutom inramningen är låg nederbörd, fina stenar och bra friktion för årstiden klara plustecken för resmålet. Tillsammans med andra personer som var sugna på att åka kom vi fram till att det skulle funka att åka dit i dagarna kring nationaldagen då det fanns ett gynnsamt ledighetsläge. Vi blev sju vuxna och åtta barn. Skulle det vara snöfritt? Skulle myggen ha vaknat och börjat föröka sig ohämmat? Skulle vi lyckas ta oss fram till blocken med barnen? Det kändes onekligen lite som en chansning att fara!

Vi for dit med nattåget till Kiruna vilket var en kanonstart på äventyret. I en egen kupé kunde vi mysa, busa och uppleva tågtrafiken på nära håll. Resan gick smidigt eftersom det blev en lagom uppdelning av resan, kväll-natt-förmiddag. I Kiruna hyrde vi bil och fortsatte resan till Abisko fjällstation. Vi skulle komma att behöva bilen för att ta oss till blocken som ligger ungefär en halvtimme från fjällstationen med bil, annars går det fint att ta tåget hela vägen till Abisko. Fjällstationen erbjuder fina faciliteter i form av stugor, rum, sportbutik med lite mat, lekrum, restaurang, bastu mm. Vi valde att bo i tält trots allt, lite av budgetskäl men vi tänkte även på felexibilitet och att tält varit väldigt uppskattat av barnen tidigare. På fjällstationen skulle vi kunna få lite värme om det skulle behövas och vi kunde nyttja lite av det ovan uppräknade. Med tält hade vi också möjligheten att bo ute på udden nära blocken eller utforska en annan fjällanläggning vilket vi dock inte utnyttjade.

IMG_7094

På tåget, det fanns mycket att titta på. Gärna med fönstret öppet!

 

Det mest utmananande med Gaisenjarga ur barnfamiljsperspektiv skulle visa sig vara anmarscherna till de bästa blocken. Det är långt och svår terräng. Vi började med de mest tillgängliga sektorerna ”Gaisenjarga västra” och ”Tintinblocken”. Trots att dessa ligger förhållandevis nära vägen var det en stor orienteringsutmaning att hitta till blocken. Här ska en stor eloge ges till den förnämliga guideboken som var rykande färsk från tryckeriet när vi kom till Kiruna. Kartorna i guideboken är detaljerade och viktiga ur orienteringssynpunkt. Det är också bra att ha någon form av GPS-utrustning med sig eftersom det inte finns så många riktmärken att orientera efter bland block, block block och fjällbjörkar. Blocken som är bäst att klättra på är angivna med GPS-koordinater i guideboken.

Väl framme vid blocken var sedan det mesta en fröjd och det började gå upp för oss vilket fantastiskt sätt detta var att uppleva fjällen med barn. Vid blocken upprättade vi basläger och barnen hade väldigt kul med varandra i terrängen. Kurragömma, klättring och små upptäcktsfärder var ständigt på gång. Det ska sägas att vi hade lite tur med vädret just när vi kom dit. Varmt och soligt var det. Efter att ha hängt det mesta av dagen vid blocket ”Split rock” tog vi oss till vattnet. Barnen lekte med pinnar och kastade sten. Jag och Carolina kunde inte motstå det kristallklara vattnet där isen just gått upp så vi tog oss ett dopp. Sedan avslutade vi med några korta press på ”Diamanten”. Klättringen var helt ok i detta område men hit får det gärna komma fler och klättra, vi fick borsta en hel del. Inramningen är som sagt enastående så det är klart värt det.

IMG_7183

Fikadags! Då får barnen vara på paddorna.

IMG_7200

Storisarna har satt ett problem, även om de själva kanske inte skulle beskriva det just så.

IMG_7163

Carro på väg upp på Split rock.

IMG_7147

Split rock, roligt för barn att gå igenom.

DSC_0942

Stenkastning vid Torneträsk

download

Inte så lätt att klättra alltid för de små…

download 2

…men det går bra att ta sig fram ändå!

 

Nästa dag blev det Tintinblock. Kul svaklättring men lite bitigare väder. Den som lär sig terrängen kommer glädja sig åt att veta var det finns lä beroende på hur det blåser. Här var det också lite svårare för barnen, både med vinden och hur de kunde ta sig fram men det gick ingen nöd på dem.

IMG_7211

Uppmärksamma lyssnare vid Tintinblocken.

 

Sista dagen för oss med klättring i området tog vi mod till oss och knatade in till Centrumsektorn tillsammans med Dick och hans barn (De andra åkte tidigare). Tre vuxna, två fyraåringar, en tvååring och två ettåringar, tre paddor (padda=crash pad som används att landa på vid bouldering), proviant m.m. skulle konkas över block, sten och genom sly drygt en halv km. Ja, delvis bar vi faktiskt allt. Stundtals kunde en person ha ett barn på axlarna, ett i sele på magen och padda på ryggen. Lusten att skutta runt varierade hos barnen och det var en befrielse när de stora barnen inspirerade varandra att ta sig fram själva på den äventyrliga vandringen. Väl vid Centrum blev vi rikligt belönade av välborstade, utmanande och fina problem. Det visade sig även att vi inte var ensamma i området. Ett gäng från Pite kunde visa oss godbitarna samtidigt som de gav fantastisk pepp och välbehövd spottning för att vi skulle våga oss upp på de lite högre blocken. Dick skuttade upp på första försöket på fina problemet 9.2 medan jag behövde jobba på att få till mantlingen. Till slut gick det! Gänget från Pite kändes bekanta på något vis och till slut kom jag på att jag sett dem på film. På filmen syns även 9.2 men vi toppade ur rakt upp. Centrum visade sig vara en bra plats med mycket lä för vinden och det märktes även att det är något av en hot spot i Gaisenjarga med många problem som klättras betydligt mer än de vi besökt tidigare. För barnen fanns många roliga småblock och stigar att leka på.

Carro på väg mot bilarna med två små på axlar och rygg. Arvid klarar sig själv för tillfället.

IMG_7251

Vide busar med Naima

IMG_7258

På väg upp för 9.2 med superpepp från Pite.

 

Det blev alltså klättring i tre dagar, kanonvädrets frånfälle samt att vårt resesällskap inte var med oss hela vår planerade tid i Abisko gjorde att vi även prövade annat som vi sett fram emot. Vi vandrade Njagajaure naturstig, åkte lift upp på Njuolla och utforskade kanjonen ner mot Torne träsks strand närmast fjällstationen och kollade in samevistesutställningen. Sista dagen öppnade även naturrum som har utställningar om nationalparken. På så vis är Abisko ett toppenställe som har mycket att erbjuda och som är relativt lätt att ta sig till. Den stora aha-upplevelsen var ändå hur bra boulderingen var som aktivitet med barn på den här typen av resmål. Att vandra gick också bra men skulle nog bli svårt i längden med barn, en mix av aktiviteter är bra. Med klättringen blev det naturligt att hitta platser som vi kunde stanna till vid och barnen kunde utforska dem på egen hand och hitta på lekar. Arvid ville stanna längre och framförallt tälta mer så resan gav på alla sätt mersmak. Frågan är bara hur vi ska få plats i tältet nästa gång. Det verkar vara svårt att hitta passande större tält.

Ha det fint därute!

 

Ett stort tack till alla som var med och gjorde resan!

 

/Henning

P.S: Mer färsk läsning om Gaisenjarga hittar ni här. Kul att anmarscherna beskrivs som utmaningar även utan barn!

IMG_7282

Dick på väg upp på Njuolla med sitt gäng.

IMG_7335

Vid den spektakulära kanjonen i Abisko.

IMG_7351

”Kulaste stället” enligt Arvid på Njagajaure naturstig.

IMG_7332

Så här glad kan en bli av lyxen att få åka på axlarna.

IMG_7384

Vi lämnade Abisko vid rätt tillfälle!

 

Climb in i Utby, Göteborg 2014

Som sagt, det visar sig svårt att komma med rykande färska berättelser och denna kommer att handla om Valborg/1:a maj-långhelgen som vi bjöds på i år. Då tog jag (Henning) chansen att åka till Göteborg och vara med på den traditionsenliga Climb in med barnen. Det var Dick som kom på den förträffliga idén. Dick som jag lärt känna genom ”föräldralediga klättrare i Stockholm” på Facebook. Det handlade om att hitta på något kul i klättringsväg som var möjligt med barn och utan bil för min del.

Valet landade på Utby och Göteborgs klätterklubbs träff som de kallar ”Climb in”. Det blev Utby eftersom det fungerar bra att åka kollektivt, tåg Stockholm – Göteborg + kort resa med Västtrafik. Camping med bra service finns nära blocken så som vatten, bajamajor, matvarubutik hyfsat nära och avfallshantering. Göteborgs klätterklubb ordnar detta och fixar tillstånd för camping denna helg på den närbelägna ängen. I efterhand har jag hört gamla Göteborgsklättrare som glatt och förvånat sagt: ”Climb in, kör de det fortfarande?! Härligt att den gamla traditionen hålls vid liv!” Det har tydligen körts sedan 70-talet!

Block, ja det är bouldering som gäller. Det är i särklass enklast och säkrast med barn. Lite om hur det går till har jag beskrivit i tidigare inlägg. Utby är mest känt för sin fina tradklättring och betydligt mindre känt för bouldering vilket medförde en viss tvekan inför valet. Det skulle dock visa sig att vi verkligen inte blev besvikna på kvalitén! Det går att hitta visst gnäll på nätet om att det är vasst och knoppigt på blocken. Det stämmer till viss del eftersom dessa ibland köttbullestora knoppar är vanligt förekommande och nästan alltid fanns på någon sida av blocken men jag gillade dem! Det fanns dessutom stort utbud och många fina leder med olika karaktär från tak till sva, med knoppar, utan knoppar, högt och lågt. Inramningen var även riktigt härlig den här tiden på året då det gröna börjar sätta färg i detta lövträdsdominerade område och berget med blocken nedanför är mäktigt! Ur ett stockholmsperspektiv kändes detta väldigt exklusivt. Hade Facebookgruppen ”föräldralediga klättrare i Göteborg” funnits vet jag var de skulle hänga mest. Så häftig natur med bra klättring så nära stan!

Hur gick det med barnen och campandet då? När jag berättade för vänner innan jag åkte att vi var två föräldrar som skulle dra på klättringsutflykt med fem barn la jag alltid in en brasklapp. ”Ja, vi får se hur mycket klättring det blir… Det är kul att bara komma ut på lite äventyr i naturen, hehe”. Det var ju något helt annat jämfört med det vanliga kortare sessionerna i Stockholm med de stora barnen på förskola. Det visade sig även att helgen skulle bjuda på riktigt krispigt väder så det där med tältande kanske inte heller skulle bli en barnlek…? Det gick långt över min förväntan! Barnen hade kul tillsammans och det var bra möjligheter för olika lekar i området. Naturen räcker ju i sig långt men det var positivt att det även fanns gungor vid ängen och närheten mellan lägret och blocken underlättade. Vi fick dessutom sällskap av andra klättrare som ville hänga med oss och hjälpte till med barnen.  Så det blev en hel del rolig klättring under två klätterdagar!

DSC_0873[1]

Dick med sina två yngsta

DSC_0874[1]

De stora barnen hade riktigt kul i terrängen!

När det gäller campinglivet så var ju även det lite osäkert och obeprövat. Vi har skrivit om förra sommarens tälterfarenhet då Naima var betydligt mindre men förutsättningarna var ju betydligt annorlunda nu. Ingen ammande mamma, fler (tre) tältnätter och betydligt kallare. Vi har köpt en ny sovsäck till Arvid (4½ år) med komforttemp runt nollan. För Naima (1½ år) körde vi fårskinnsåkpåsen vi har på vintern i vagnen. Till detta hade jag en fleecefilt i beredskap som eventuell förstärkning. Arvid sov som en stock och njöt av tältlivet. Naima brukar vakna och vilja ha lite närhet, helst från mamma under nätterna. Hon blev lite ledsen när mamma inte fanns med och vaknade efter några timmar, då fick jag användning för Fleecefilten eftersom jag behövde ta upp henne sittandes för att trösta. Sedan sov vi tillsammans i min sovsäck resten av natten. Lite trångt och ovant så jag sov inte så bra första natten men sen gick det bättre! Det var verkligen kallt på nätterna men ingen frös, på morgonen hade vattendunken ett lager is på vattenytan och jag fick fundera lite på hur vi på bästa sätt skulle vädra ut fukt utan att förlora för mycket värme.

I matväg körde vi väldigt enkelt och i samarbete med Dick. På varsitt stormkök tillagade vi pasta med färdig pastasås, pulvermos och korv. Till frukost och mellisar körde vi lite kokta ägg, mackor, frukt, torkad frukt, färdiga smoothies m.m. Som ”special treat” kör vi Arvids älsklingsmackor polarkakor och chokladdryck vilket vi inte brukar ha hemma. En klar stämningshöjare! På lördagen anordnades väldigt trevlig gemensam grillning på ängen.

Det blev verkligen mysigt i tältet, underbart att vakna upp med dessa godbitar! Jag kanske har sagt det förr men dessa äventyr ger mig verkligen en känsla av närhet till mina barn som är svår att komma åt på annat sätt. Det kanske är så enkelt att vi får göra något tillsammans som vi gillar, som är utmanande och fordrar samarbete under en längre sammanhängande tid?

DSC_0866[1]DSC_0871[1]

Arvid ville sova fler nätter i tält så det var lätt att se fram emot nästa äventyr i Abisko och Gaisenjarga. Mer om det nästa gång!

Ha det fint därute!

/Henning

”Vintern” och Koppången

Hmm, nu var det länge sedan vi skrev något här och det känns lite svårt att komma igång med skrivandet igen efter att ha varit ifrån det ett tag.

Jag märker att det är lite knepigt att få till tajmingen i publicerandet av texter. Ofta går det lite tid och händelsen vi vill skriva om blir inaktuell. Jag tänker att det är synd att låta det hindra och att det går att återkomma och tipsa om texterna nästa säsong. Jag hoppas att de kan vara inspirerande ändå.

Först kändes det som att det inte finns så mycket kul att berätta om från vintern som gått men det vore nog synd att låta besvikelsen över att det inte blev mer gemensamma vinteraktiviteter med barn ta överhanden. Därför kommer här något av det vi faktiskt fick till.

För att få lite mer vinter har vi utnyttjat möjligheten att fara till Skattungbyn i Dalarna där barnens mormor och morfar bor. Så det har blivit en del längdskidåkning ändå men sanningen att säga så är det nog så att ivern att rodda pulka och ha med barnen på småturer har minskat.

IMG_6016

Ofta blev det inte roligare än så här i Stockholm…

Medan det kunde bli så här kul i Skattungbyn men vi stannar hemma...

Medan det kunde bli så här kul i Skattungbyn! Men barnen stannar hemma med mormor och morfar…

Medan föräldrarna tar en egen tur.

Medan föräldrarna tar en egen tur.

Behovet av enkelhet ökar nog med fler barn men vår tradition att åka till Koppången på vårvintern vill vi inte vara utan. Då blir det så klart också enklare att vara ute med barnen i och med att det blir varmare. Detta inlägg blir lite ett slag för denna pärla, Koppången.

Ja, det beror ju förstås som alltid på förutsättningarna om det ska bli fint att ta sig ut även där men det är inte många gånger vi bommat de senaste sju åren. Ena gången var förra året då det fanns så mycket snö att det gick lika bra att åka på den betydligt mer närbelägna sjön Skattungen in i april på prima skare. En annan gång blev det Grövelsjön istället. Någon gång har det blåst väldigt mycket på Koppången men varit kul ändå. Överlag känns det som ett säkert kort.

Koppången är ett myrmarksområde i Orsa finnmark som är skyddat som naturreservat sedan 1998 och tack vare god nederbörd, myrarna och höjden ligger snön kvar länge. Med några minusgrader på natten och om en lyckas komma iväg tidigt väntar stora vidder med skare. Känslan blir nästan som att åka långfärdsskridskor fast i en annan miljö. I området finns vindskydd och en gammal fäbod, Blomtäkt. Parkering finns längs väg 45. När vi är ute med en grupp där barn ingår brukar vi skida någon kilometer med barn i pulka och/eller bärstol/sele från vägen till vindskyddet vid Tunturiberget i norra änden. Där finns möjligheter att elda, grilla korv och fika. Även dass finns. Sedan kan vi göra små utflykter i olika konstellationer därifrån runt på myrarna och barn kan pröva att åka på egna skidor eller hitta på andra lekar.

2010 med Arvid i pulkan

2010 med Arvid i pulkan

2011 ville han köra backpass istället...

2012 ville han köra backpass istället… Bilden tagen vid vindskyddet vid Tunturiberget.

Björnspår

Björnspår

I år genomfördes en nyinvigning av reservatet eftersom en hel del satsningar gjorts för att öka tillgängligheten och höja naturvärdena. Det har byggts ny parkering, ny entré och uppfräschning av vindskydd och rastplatser samt tydligare skyltning för leder. Parkering är väldigt välkommet för att öka säkerheten och framkomlighet, det är även praktiskt med tydlighet kring lederna som gör att det går att få fin åkning även när det slaskar lite. Då finns det välpackade skoterleder med olika rundor att köra. Skyltarna gör det även lätt att ta sig runt i området utan karta. Ur natursynpunkt har området restaurerats med igensättning av de diken som gjordes i försök att öka skogsarealen förr. Området ingår i naturvårdsverkets nationalparksplan från 2008 där 13 nya områden föreslås som framtida nationalparker. Vi får se vad det blir av det!

Ny skylt med översikt och information om området.

Ny skylt med översikt och information om området.

Förbättringarna av rastplatserna gav mersmak och jag insåg i år potentialen hos Blomtäkt där det finns möjlighet att övernatta, nu med ny kamin. Nästa år kanske det kan bli övernattning vilket blir lättare och kanske roligare när barnen är större. Kvällsmys i fäbod, spänningen i att sova borta och inte samma hets iväg som det lätt kan bli annars. Mer tid för skidåkning blir nog inte syftet eftersom barnen inte åker mycket själva men det finns säkert annat kul att hitta på. Vi får se och hoppas att det blir en uppföljning av denna post nästa vår!

Ha det fint därute!

/Henning

Föräldralediga klättrare i Stockholm och annat föräldraledigt

Jag tillhör sedan föräldraledigheten med Arvid en grupp på Facebook som heter ”Föräldralediga klättrare i Stockholm” och nu när föräldraledigheten med Naima tuffar på har min aktivitet och nytta av gruppen ökat. Jag tycker att det är ett roligt fenomen som är värt att berätta om och sprida och jag märkte till min förvåning att det är ganska ovanligt med nischade föräldraledighetsgrupper på Facebook som denna. Tanken med gruppen är enkel, medlemmar meddelar när och var de vill klättra och raggar sällskap som är till hjälp för att föräldrarna ska kunna klättra så mycket som möjligt.

Jag kan tänka mig och har i viss mån märkt att det finns de som har invändningar utifrån barnens perspektiv. Det snackas ofta raljant och kritiskt om lattemammor/pappor som enligt kritikerna mest ser till sina egna behov medan barnen inte får krypa på fiken osv. Är detta en annan variant? Oavsett om ni läsare tänker så eller inte vill jag berätta vad det ger mig och Naima att träffa andra föräldrar och barn på detta sätt.

Ja, vad är egentligen det bästa för barnet under den första tiden hemma med sina föräldrar? Behoven förändras så klart med åldern men det mest grundläggande måste ju vara att bonda med sina föräldrar, att båda parter knyter an till varandra. Samtidigt finns även världen där ute att upptäcka med sin förälder vid sin sida som trygghet. Där styr föräldern vad som ska upplevas. Det är i mötet med omvärlden som mycket av anknytningen sker samtidigt som vi lär oss en massa. Jag har under mina föräldraledigheter hittat tre aktiviteter som jag fastnat mer för och jag ska försöka utvärdera särskilt klättringen genom att jämföra dessa. De är babysim, öppen förskola och klättring.

I babysimmet är det så klart bekantskapen med vatten som element barnet får med sig i första hand. Jag har tyckt att det har varit kul och väldigt värdefullt för Arvids lust till en trygg vattenlek. Kontakten med andra föräldrar och barn är låg eftersom det är ganska få tillfällen på en kurs och liten interaktion under aktiviteten. Detta trots att den vanligtvis inleds och avslutas med sång i ring samt att det finns lite möjlighet till samspråk i omklädningsrum och vid matbord. Ett minus är transporten som behövts till badhusen som vi valt. Med Naima kör jag ensam på Västertorps simhall i närheten av där vi bor, så då blir det mest vatten och pappa för Naima. Det finns helt klart poänger med instruktör och grupp även med andra barnet men enkelheten vinner. Det funkar kanonbra och vi har kul!

På öppna förskolan har de varje dag sångstund som vi ibland prickar beroende på när Naima sover. Förutom det får hon välja och vraka bland spännande leksaker som vi inte har hemma och kolla in andra barn i samma ålder. Jag tycker att det är toppen och det märks att Naima gillar sångstunden som säkert är bra för språkutveckling m.m. Hon gillar även sällskapet med andra barn och leksakerna. Hon blir förhoppningsvis tryggare i en förskolemiljö och testar att varva avstånd och självständighet med närhet eftersom hon kommer till min famn och vill visa mig saker. För mig som förälder är det trevligt att få lite kontakt med andra föräldrar och pedagogerna som jag trivs med. Samtalen handlar ofta om barn och föräldraskap på en lättsam nivå. Det verkar som att de flesta som går till öppna förskolan är där med sitt första barn, förmodligen är behovet av den sortens kontakt större då men jag tycker helt klart att det är värdefullt ändå.

När vi klättrar är vi både utomhus och inomhus. För min del är det i princip enbart bouldering som gäller, alltså klättring på låg höjd utan rep. Det är enklast med barnen och flest som kör i forumet. Det hänger ihop med att tiden borta från barnet blir kortast men det går även med rep men det kan vara lite trixigare.

Överlag liknar utbytet det på öppna förskolan, att få kontakt med andra föräldrar och att barnen får utforska andra barn. Det är dock mindre mängd leksaker, inga sångstunder och risken är större att pappas/mammas famn inte finns just sekunden när längtan uppstår. Inomhus finns roliga ytor som madrasser, stora golv att gå/krypa på, stänger att hänga i och bänkar att balansera på med reservation för att distans till andra klättrare är viktigt. Dagtid vardagar brukar det vara väldigt lugnt i hallarna. Utomhus får barnen en vana att vara utomhus och med brasklappen ”beroende på humör” är det roligt och spännande att vara i naturen och terrängen. Jag erkänner att mat, sovande och blöjbyte (särskilt i kyla) är svårare att styra/hantera på utflykt vilket ökar utmaningen med humöret.

DSC_0630

Humöret på topp när Naima hänger med nya kompisar på ”Paddan” vid Bone Hill Ågesta en fin höstdag.

Jag tycker att det är roligt att träffa föräldrar med gemensamma intressen, det brukar finnas en del annat friluftsliv och naturintresse inblandat också. Den här föräldraledigheten har mina perspektiv på uteklättringssäsongen förändrats rejält, det går tydligen att bouldra året runt! Att få klättra mycket är inte det viktigaste, vi njuter av att komma ut till några av Stockholms pärlor. Det går förvånansvärt fort och enkelt även med kollektivtrafik att ta sig till områden med färger, ljud och dofter som ger mig lugn och som jag tror är en avkoppling som de flesta mår bra av, föräldrar som barn. Vi har hittills varit i Orhem, Ågesta, Nyckelviken (Nacka) och Kolartorp (Rudan/Handen). Nackdelen är att det trots allt blir en del transporter. Bland fördelarna ska tilläggas att det blir mer bekantskap både för barn och vuxna eftersom vi är en mindre grupp och oftare samma personer. Barnen får också med korta intervall pröva tillit till andra vuxna i förälderns närhet. Gruppen fungerar även utmärkt som kontaktnät för klättring med barn även efter föräldraledigheten. För den som inte använder Facebook finns det stora möjligheter att bekanta sig med andra klättrare i hallarna ändå, barnvagnarna duggar tätt dagtid på vardagar utan att Facebookgruppen används av alla dessa.

DSC_0618

Vill upp? På klättercentret vid telefonplan

Sammanfattningsvis, att klättra med barn under föräldraledigheten är en utmärkt aktivitet! Jag ser fram emot fler grupper som denna, kom gärna med förslag och starta grupperna! Jag ser framför mig exempelvis föräldralediga fågelskådare, vandrare, skidåkare m.m.

Ha det bra därute!

/Henning

P.S. Vi har så klart dagar då vi bara skrotar hemma, enormt värdefullt det med!

Mer bloggande!

Det positiva gensvaret för denna blogg har gett mig blodad tand så nu är en syskonblogg till Med småfolk… startad. Den heter Hen Solo och kommer att handla om saker jag gör som inte är barnrelaterade, kopplade till friluftsliv och de sporter jag gillar att foga till detta. Det blir nog även lite tankar om kost och hälsa. Syftet är lite samma som med denna blogg, att försöka inspirera och diskutera företeelser inom området.

Hoppas att även detta kan vara intressant!

Njut av hösten!

/Henning

Ergo baby carrier och persedelvård del I

Här kommer bloggens första produktrecension och tips vad gäller persedelvård. Eftersom vi inte gillar slit och släng här på Med småfolk i naturen kommer det att komma fler poster med detta tema. Ingen form av ersättning har utgått för detta blogginlägg.

Första prylen ut är Ergobaby Carrier, en bärsele från företaget Ergobaby. Med tanke på hur många selar jag ser ”på stan” förstår jag att många har koll på att en bärsele är guld värd för att vara friare att ta med sitt barn varhelst en vill. Här vill vi dela med oss synpunkter på val av sele och hur vi använder vår i friluftssammanhang.

Vi ville ha något som var enklare att få på och av än den trikåsjal vi använde under Arvids första månader. Vi skaffade Ergon efter att ha kollat lite hur marknaden ser ut genom sajten Sjalbarn. Ergonomi för både barn och bärare är ju viktigt eftersom vi förstod att vi skulle använda den mycket. Det finns många fabrikat att välja bland och valet föll nog mest på ”Ergon” eftersom utbudet på andrahandsmarknaden var stort och vi lyckades hugga en där. Jag minns inte vad vi gav men andrahandsvärdet är ganska högt och det gällde att vara snabb här i Stockholmsregionen när en fräsch dök upp. Det verkar dock vara många som skaffar och använder den väldigt lite så det går lätt att hitta begagnade som är i bra skick.

Vi har kört standardmodellen från år 2008 (?) men det finns olika varianter. Numera finns en som kallas Performance vilket jag tror inte fanns när vi skaffade vår. Den lär vara anpassad för friluftsliv med snabbtorkande syntetmaterial och bärremmar mer anpassade för att ha barnet på ryggen. Jag är lite tveksam till det och hade istället prioriterat den lättare och mindre skrymmande resevarianten som också borde torka snabbt. Vikt och volym i packningen är viktigare för mig i friluftssammanhang än det som tillverkarna satsat på i Performancemodellen. De har även en version i ekologisk bomull.

DSC_0555[1]

Jag trodde att dessa bärselar var outslitliga eftersom jag sett folk gå omkring med de som ser riktigt använda ut, som fått sin patina och solblekts. Nu är vi redan där med vår och det visar sig att de slits och behöver lagas efter flitigt användande. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt. Selen består utvändigt av två sorters tyg bortsett från nylonremmarna. Ett är canvasliknande och sitter på utsidan av selen och i bärremmarna medan det andra är tunt och mjukt bomullstyg och sitter på insidan där barnet har kontakt med selen. Det är här slitaget kommer in, detta tyg börjar att ge med sig i kanterna och vid sömmarna. Jag kan inte kritisera det eftersom jag tycker att det är bra att barnet har det mjuka tyget mot sig där eftersom barnet ofta är bart på ben och armar när det sitter i selen. Möjligen kunde de valt att ha slitstarkare insida men bara ha mjukare just i själva kanten där barnet gnids mest mot tyget. Då hade det räckt med den lagning jag nu gjort och selen hade hållit ett bra tag framöver. Lagningen gjorde jag först genom att sy dit tyglappar för hand. När jag märkte att tyget skulle gå sönder längs med nästan hela kanten tog jag och satte selen i symaskin och drog en söm rätt igenom för att spara tid. Det borde funka lika bra eller bättre eftersom sömmen blir starkare. Vi har även gjort en förstärkningssöm i toppen på luvan.

DSC_0557[1] pilar

Selens insida med lagningar utmärkta

Vi får se hur länge detta håller, vad det lider kanske selen kommer se ut som ett lapptäcke på insidan eftersom tyget tunnas ut där. Det beror på hur många barn vi får eller om den som tar över selen är villig att fortsätta lappa. I övrigt måste jag säga att det är en väldigt praktisk pryl som ni förstår att vi haft och har mycket nytta av ofta i friluftssammanhang. Bra att den går att laga, bärremmar, canvastyget, spännen och höftbälte håller än. Möjligen börjar höftbältet tappa stunsen lite och att det är det som gör att spännet kan skava lite när barnet sitter på ryggen, de borde gjort höftbältet stadigare just bakom spännet. Det kanske går att fixa med ett slaktat liggunderlag men än ligger vi lågt. Vi använder selen både till storan och lillan i olika situationer men klarar oss än så länge med en. Eftersom rekommendationen är upp till fyra år och ca: 20 kg förblir det nog så.

DSC_0260

Med barn för stora för bärstol och för små för att åka längre sträckor själv är detta ett alternativ som är roligare och ger mer kontakt än pulka. Arvid hejar på och kommer med kommentarer som ”Mamma, du är en riktig skidåkare!” Pulkan kan dessutom vara upptagen av lillasyster som sover.

Selen kan användas med barnet i tre lägen, på bärarens rygg, mage/bröst och på sidan. Den största nackdelen är att barnet inte kan sitta framåt och få bra sikt från bärarens mage/bröst likt Babybjörns sele. Det är svårt att kombinera med sittergonomin för barnet. De som marknadsför dessa selar menar att barnet ska sitta på rumpan med benen om bäraren och inte ”hänga på sitt bäcken”. När barnet sitter på sidan, på bärarens höft får det möjlighet att se mer men det är lite otympligt för bäraren tycker jag. Barnet begränsar rörelsefriheten mer och barnet får en bärrem lite i vägen för ansiktet om det är litet. Det är även lättare i teorin än i praktiken att ändra spännena för sidoläge och komma i selen för barn och bärare. Små barn ser inte heller mycket när det sitter i selen på ryggen. Vi har ibland i utesammanhang kombinerat selen med en bärstol som funkar när barnet är ca halvåret och haft barnet på axlarna när det är större på de sträckor det inte orkar gå. Selen är väldigt praktisk när barnet behöver sova och det är nog bra att minimera tiden då barnet hänger på sitt bäcken i bärstolen.

DSCF5778

Sovande barn i sele och vaket barn i bärstol

Ha det bra därute!

/Henning