Föräldraledigheten är över och med nya bitar i det så kallade livspusslet har det varit svårt att prioritera bloggen. Nu har det varit jullov för mig som lärare så här kommer något om det som var en av sommarens höjdpunkter.
Det var faktiskt lite överraskande att det skulle bli så lyckat att fara den långa vägen till Abisko och bo fyra i ett 3-personstält. Grundidén kom återigen från Dick som jag lärt känna via ”Föräldralediga klättrare i Stockholm” på Facebook. Det råkar ligga ett fält med bummelstenar på en udde vid Torneträsk och på film ser det ju hur vackert ut som helst! Det är bara det att det är sjutton kvadratkilometer stort och det kan vara lite svårt att tajma när en ska åka. För mycket mygg och snö kan nog göra upplevelsen sämre än vad som är önskvärt. Förutom inramningen är låg nederbörd, fina stenar och bra friktion för årstiden klara plustecken för resmålet. Tillsammans med andra personer som var sugna på att åka kom vi fram till att det skulle funka att åka dit i dagarna kring nationaldagen då det fanns ett gynnsamt ledighetsläge. Vi blev sju vuxna och åtta barn. Skulle det vara snöfritt? Skulle myggen ha vaknat och börjat föröka sig ohämmat? Skulle vi lyckas ta oss fram till blocken med barnen? Det kändes onekligen lite som en chansning att fara!
Vi for dit med nattåget till Kiruna vilket var en kanonstart på äventyret. I en egen kupé kunde vi mysa, busa och uppleva tågtrafiken på nära håll. Resan gick smidigt eftersom det blev en lagom uppdelning av resan, kväll-natt-förmiddag. I Kiruna hyrde vi bil och fortsatte resan till Abisko fjällstation. Vi skulle komma att behöva bilen för att ta oss till blocken som ligger ungefär en halvtimme från fjällstationen med bil, annars går det fint att ta tåget hela vägen till Abisko. Fjällstationen erbjuder fina faciliteter i form av stugor, rum, sportbutik med lite mat, lekrum, restaurang, bastu mm. Vi valde att bo i tält trots allt, lite av budgetskäl men vi tänkte även på felexibilitet och att tält varit väldigt uppskattat av barnen tidigare. På fjällstationen skulle vi kunna få lite värme om det skulle behövas och vi kunde nyttja lite av det ovan uppräknade. Med tält hade vi också möjligheten att bo ute på udden nära blocken eller utforska en annan fjällanläggning vilket vi dock inte utnyttjade.
På tåget, det fanns mycket att titta på. Gärna med fönstret öppet!
Det mest utmananande med Gaisenjarga ur barnfamiljsperspektiv skulle visa sig vara anmarscherna till de bästa blocken. Det är långt och svår terräng. Vi började med de mest tillgängliga sektorerna ”Gaisenjarga västra” och ”Tintinblocken”. Trots att dessa ligger förhållandevis nära vägen var det en stor orienteringsutmaning att hitta till blocken. Här ska en stor eloge ges till den förnämliga guideboken som var rykande färsk från tryckeriet när vi kom till Kiruna. Kartorna i guideboken är detaljerade och viktiga ur orienteringssynpunkt. Det är också bra att ha någon form av GPS-utrustning med sig eftersom det inte finns så många riktmärken att orientera efter bland block, block block och fjällbjörkar. Blocken som är bäst att klättra på är angivna med GPS-koordinater i guideboken.
Väl framme vid blocken var sedan det mesta en fröjd och det började gå upp för oss vilket fantastiskt sätt detta var att uppleva fjällen med barn. Vid blocken upprättade vi basläger och barnen hade väldigt kul med varandra i terrängen. Kurragömma, klättring och små upptäcktsfärder var ständigt på gång. Det ska sägas att vi hade lite tur med vädret just när vi kom dit. Varmt och soligt var det. Efter att ha hängt det mesta av dagen vid blocket ”Split rock” tog vi oss till vattnet. Barnen lekte med pinnar och kastade sten. Jag och Carolina kunde inte motstå det kristallklara vattnet där isen just gått upp så vi tog oss ett dopp. Sedan avslutade vi med några korta press på ”Diamanten”. Klättringen var helt ok i detta område men hit får det gärna komma fler och klättra, vi fick borsta en hel del. Inramningen är som sagt enastående så det är klart värt det.
Fikadags! Då får barnen vara på paddorna.
Storisarna har satt ett problem, även om de själva kanske inte skulle beskriva det just så.
Carro på väg upp på Split rock.
Split rock, roligt för barn att gå igenom.
Stenkastning vid Torneträsk
Inte så lätt att klättra alltid för de små…
…men det går bra att ta sig fram ändå!
Nästa dag blev det Tintinblock. Kul svaklättring men lite bitigare väder. Den som lär sig terrängen kommer glädja sig åt att veta var det finns lä beroende på hur det blåser. Här var det också lite svårare för barnen, både med vinden och hur de kunde ta sig fram men det gick ingen nöd på dem.
Uppmärksamma lyssnare vid Tintinblocken.
Sista dagen för oss med klättring i området tog vi mod till oss och knatade in till Centrumsektorn tillsammans med Dick och hans barn (De andra åkte tidigare). Tre vuxna, två fyraåringar, en tvååring och två ettåringar, tre paddor (padda=crash pad som används att landa på vid bouldering), proviant m.m. skulle konkas över block, sten och genom sly drygt en halv km. Ja, delvis bar vi faktiskt allt. Stundtals kunde en person ha ett barn på axlarna, ett i sele på magen och padda på ryggen. Lusten att skutta runt varierade hos barnen och det var en befrielse när de stora barnen inspirerade varandra att ta sig fram själva på den äventyrliga vandringen. Väl vid Centrum blev vi rikligt belönade av välborstade, utmanande och fina problem. Det visade sig även att vi inte var ensamma i området. Ett gäng från Pite kunde visa oss godbitarna samtidigt som de gav fantastisk pepp och välbehövd spottning för att vi skulle våga oss upp på de lite högre blocken. Dick skuttade upp på första försöket på fina problemet 9.2 medan jag behövde jobba på att få till mantlingen. Till slut gick det! Gänget från Pite kändes bekanta på något vis och till slut kom jag på att jag sett dem på film. På filmen syns även 9.2 men vi toppade ur rakt upp. Centrum visade sig vara en bra plats med mycket lä för vinden och det märktes även att det är något av en hot spot i Gaisenjarga med många problem som klättras betydligt mer än de vi besökt tidigare. För barnen fanns många roliga småblock och stigar att leka på.
Carro på väg mot bilarna med två små på axlar och rygg. Arvid klarar sig själv för tillfället.
Vide busar med Naima
På väg upp för 9.2 med superpepp från Pite.
Det blev alltså klättring i tre dagar, kanonvädrets frånfälle samt att vårt resesällskap inte var med oss hela vår planerade tid i Abisko gjorde att vi även prövade annat som vi sett fram emot. Vi vandrade Njagajaure naturstig, åkte lift upp på Njuolla och utforskade kanjonen ner mot Torne träsks strand närmast fjällstationen och kollade in samevistesutställningen. Sista dagen öppnade även naturrum som har utställningar om nationalparken. På så vis är Abisko ett toppenställe som har mycket att erbjuda och som är relativt lätt att ta sig till. Den stora aha-upplevelsen var ändå hur bra boulderingen var som aktivitet med barn på den här typen av resmål. Att vandra gick också bra men skulle nog bli svårt i längden med barn, en mix av aktiviteter är bra. Med klättringen blev det naturligt att hitta platser som vi kunde stanna till vid och barnen kunde utforska dem på egen hand och hitta på lekar. Arvid ville stanna längre och framförallt tälta mer så resan gav på alla sätt mersmak. Frågan är bara hur vi ska få plats i tältet nästa gång. Det verkar vara svårt att hitta passande större tält.
Ha det fint därute!
Ett stort tack till alla som var med och gjorde resan!
/Henning
P.S: Mer färsk läsning om Gaisenjarga hittar ni här. Kul att anmarscherna beskrivs som utmaningar även utan barn!
Dick på väg upp på Njuolla med sitt gäng.
Vid den spektakulära kanjonen i Abisko.
”Kulaste stället” enligt Arvid på Njagajaure naturstig.
Så här glad kan en bli av lyxen att få åka på axlarna.
Vi lämnade Abisko vid rätt tillfälle!
Med småfolk i naturen 